På de följande sidorna sammanfattas positionen hos den kommunistiska vänstern, organiserad i form av det Internationella Kommunistiska Partiet. Dess pressorgan finns listade här.
    Den doktrin och det program som partiet förkroppsligar är produkter av ett historiskt urval, och är inte några värdelösa geniers tankefoster. I kraft av Historien har de sammanfogats till ett enda järnstycke, genom klasstridernas stormiga och blodiga kurs, som halvvägs genom 1800-talet introducerade en ny klass; proletariatet.
    Partiet är en skola för tankarna och en metodik för handlandet. Doktrin, program, taktik och organisation är vad som utgör partiet. Arbetarklassen existerar som sådan endast i kraft av dess parti, utan det är proletariatet bara en klass i statistisk bemärkelse.
    Partiets existens vilar inte på viljan hos stora ledare, utan på generationer av militanter som misstänksamt vaktar och ivrigt bevakar dess grundläggande drag, och som upprätthåller dem i alla deras praktiska implikationer. Partiets styrka, däremot, beror på de sociala motsättningarnas utveckling. Av denna anledning händer det att partiet vid vissa historiska punkter krymper till en liten kärna av målmedvetna militanter, och vid andra så växer det, ökar sitt medlemsantal, och blir en social kraft i stånd att bestämma utfallet i dess slutliga konfrontation med kapitalets regim.
    Av dessa anledningar är det uteslutet att partiet återigen kan placera sig i spetsen för de kämpande massorna – som under guldåren mellan 1917-1926 – med hjälp av taktiska lösningar, diplomatiska knep, promiskuösa förbindelser med andra vänsterpolitiska grupper, eller kryptiska innovationer inom området för det komplicerade förhållandet mellan parti och klass.
    Det är likaledes uteslutet att partiet kan öka sitt medlemsantal genom ett officiellt uppställande av en huvudlös formell disciplin, den oundvikliga motsvarigheten till återupprättandet av demokratiska praktiker, vilka numera är för evigt bannlysta inte bara från vår organisations inre, utan även från Staten och samhället. Sådana småaktiga svepskäl dödar partiet i dess roll som klassorgan, oavsett om dess medlemsantal skulle öka. De är låga knep som avslöjar ledarnas och semi-ledarnas suktande efter att åstadkomma “genombrott”, i falskt hopp om att kunna undfly det ghetto till viket det sanna partiet är förpassat, inte av dess egen vilja utan av trycket från kontrarevolutionen, vilken har triumferat på en världsskala under nästan ett århundrade nu. Och det just genom att ha förvanskat partiets uppgifter och väsen.
    Det bästa beviset för det värdelösa med ett sådant manövrerande – bättre än att försöka härleda det från en kritik av idéerna bakom det – kan härledas från historiska erfarenheter. Trots att maktrelationerna mellan klasserna inte alls har förändrats så predikar olika trotskistiska tendenser och vänstergrupper av olika nyanser, att partiet måste anpassa sig till omständigheterna, eller med andra ord anta ett “realistiskt” förhållningssätt, vilket leder till ständiga kursändringar.
    Om partiets storlek idag är minimal, och dess inverkan på de proletära massorna praktiskt taget obefintlig, så står anledningen till detta att finna i klasskampen, i historiska processer. Vi måste vara modiga nog att dra slutsatsen att vi antingen måste överge Marxismen, och med den partiet, eller att Marxismen måste bibehållas såsom den är. Då den väl föregripit denna doktrinära lärdom, har den kommunistiska vänstern, från denna materialistiska och historiska bekräftelse, dragit en annan fundamental lärdom: inget att tillägga, inget att ändra. Låt oss hålla vår position!
    Denna pamflett är en text av det Internationella Kommunistiska Partiet, och precis som alla dess andra texter så bekräftar och understryker den återigen den italienska kommunistiska vänsterns traditionella position, existerande utanför tillfälligheterna i det organiskt och historiskt uppkomna utbudet av formella organisationer.
    Låt oss klargöra återigen att vi förväntar oss att den revolutionära klassrörelsens återupplivande kommer att leda till en radikalisering och ett skärpande av den sociala kampen, vilken framträder som resultatet av en eskalering av det kapitalistiska systemets inre motsättningar. Partiet kommer att växa jämte denna utveckling försåvitt det vet hur – baserat på dess okränkbara doktrin och oförändrade program – det samtidigt ska rikta proletärerna mot de falska arbetarpartiernas förrädiska opportunism, mot nationalistiska och patriotiska fackföreningar, och mot den kapitalistiska staten och borgarnas politiska front, i varje proletär kamp det deltar i.
    I denna kamp är den kommunistiska vänstern ensam, och den vet att den kommer förbli ensam, inte av eget val, utan för att detta är den bördiga lärdom den dragit av proletariatets tidigare förluster. I dessa förluster spelades en betydande kontrarevolutionär roll av positioner och organisationer som – även om de låtsades vara grundade i proletariatet och till och med marxismen och revolutionen – i själva verket representerade småborgerlighetens och arbetararistokratins intressen; deras agerande har alltid främst varit att skymma, sedan splittra och slutligen överge den proletära fronten åt fienden.
    En tid har nu passerat sedan vi gick till botten med alla gårdagens fackföreningsledare, anarkister och “vänsteranhängare”, eller snarare sedan Historien gick till botten med dem och utan nåd krossade deras gärningar och doktriner.

* * *

ViVi tillägnar denna korta text framför allt till den proletära ungdomen så att den, med sitt karaktäristiska mod och sinnelag, må vända ryggen åt det moderna samhällets illusoriska lockelser, demokratins och den nationella solidaritetens falska myter, och reformismens och gradualismens bedrägeri, och istället ta till sig ett program för kamp, för strid, vid den anonyma revolutionära kommunistiska fronten.

För det kommer att vara upp till vår ungdom att föra kommunismen till seger.

 
PARTIPROGRAMMET

Det Internationella Kommunistiska Partiet baseras på följande principer, antagna i Livorno 1921, vid bildandet av Italiens Kommunistparti (sektion av den Tredje Internationalen).

     1. Under den nuvarande kapitalistiska samhällsregimen utvecklar sig en ständigt växande motsättning mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Detta förorsakar motsatta klassintressen och därmed klasskampen mellan proletariatet och den härskande borgarklassen.

    2. De bestående produktionsförhållandena skyddas av den borgerliga statsmakten; oavsett hur det representativa systemets form är, eller hur den parlamentariska demokratin används, utgör den borgerliga staten alltjämt försvarsorganet för den kapitalistiska klassens intressen.

    3. Utan den våldsamma tillintetgörelsen av den borgerliga statsmakten kan proletariatet varken bryta eller ändra systemet av kapitalistiska produktionsförhållanden, från vilka dess utsugning härstammar.

    4. Det oumbärliga organet för proletariatets revolutionära kamp är klasspartiet. Det Kommunistiska Partiet, som samlar den mest avancerade och beslutsamma delen av proletariatet, förenar arbetarmassornas strävanden genom att leda om striderna för partikulära gruppintressen och tillfälliga förbättringar, till den allmänna kampen för proletariatets revolutionära frigörelse. Det är partiets uppgift att sprida den revolutionära teorin bland massorna, att organisera de materiella kampmedlen, samt att leda utvecklingen av arbetarklassens kamp genom att försäkra den historiska kontinuiteten och den internationella rörelsens enhet.

    5. Efter störtandet av den kapitalistiska makten kan proletariatet bara organisera sig som härskande klass genom att fullständigt tillintetgöra den gamla statsapparaten och upprätta sin egen diktatur, dvs. genom att utestänga den borgerliga klassen och dess individer – så länge den överlever samhälleligt – från alla politiska rättigheter och funktioner, och uteslutande basera den nya regimens organ på den produktiva klassen. Det Kommunistiska Partiet, som föresatt sig detta grundläggande ändamål som sitt programmatiska kännetecken, representerar, organiserar och leder enhetligt proletariatets diktatur.

    6. Endast den proletära statsmakten kommer systematiskt att kunna genomföra alla därpå följande ingrepp i de ekonomiska sociala förhållandena, vilka kommer att leda till att det kapitalistiska systemet ersätts med det kollektiva styret av produktion och distribution.

    7. Denna omvälvning av ekonomin och alltså av hela det sociala samhälleliga livet kommer gradvis att uttömma behovet av den politiska staten, vilkens maskineri gradvis kommer att ge vika till förmån för en rationell administrering av mänskliga aktiviteter.

* * *

Partiets ställning till den kapitalistiska världens och arbetarrörelsens situation efter andra världskriget baseras på följande punkter:

     8. Under 1900-talets första hälft har det kapitalistiska samhällssystemet på det ekonomiska området fört med sig bildandet av arbetsköparföreningar med monopolistiska syften. Försök har gjorts att kontrollera och leda produktionen och varuutbytet enligt centraliserade planer, så till den grad att hela produktionssektorer fallit under statlig ledning. På det politiska området har utvecklingen inneburit en ökning av statens polisiära och militära styrkor, och en alltmer totalitär regeringsform. Inget av detta innebär att vi skulle ha att göra med någon ny samhällsorganisation med övergångskaraktär från kapitalism till socialism, och inte heller handlar det om något återvändande till förkapitalistiska politiska system. Det är tvärtom fråga om särskilda former av en än mer direkt och enväldig ledning av statsmakten utövad av kapitalets mest avancerade krafter.
Denna process utesluter de pacifistiska, evolutionistiska och progressivistiska tolkningarna av den borgerliga regimens utveckling och bekräftar vår prognos om hur klasserna koncentrerar och ordnar sina krafter i motsättning till varandra. För att kunna möta sin fiendes styrka med en nytänd revolutionär energi, måste proletariatet, antingen som ett krav eller som ett agitationsmedel, avvisa den illusoriska reträtten till demokratisk liberalism och lagstadgade rättigheter. Klassens revolutionära parti måste ta det historiska steget mot att en gång för alla likvidera ovanan att skapa allianser, även av övergångsmässiga skäl, såväl med borgerliga och småborgerliga partier, som med pseudo-arbetarpartier som har antagit reformistiska program.

    9. De imperialistiska världskrigen visar, att kapitalismens upplösningskris är oundviklig genom att den slutligen trätt in i den fas i vilken dess expansion inte längre betecknar produktivkrafternas tillväxt, utan snarare ett växlande mellan ackumulering och förstörelse. Dessa krig har varit orsaken till en rad svåra kriser i den internationella arbetarrörelsen, då de härskande klasserna har kunnat påtvinga arbetarna den nationella och militära solidariteten med dem genom att ha fått dem att inrätta sig vid den ena eller andra krigsfronten. Det enda historiskt trovärdiga alternativ som kan bemöta denna situation är klasskampens återuppflammande inom nationerna, något som leder till arbetarmassornas inbördeskrig för att störta alla borgerliga stater tillsammans med deras världsomspännande koalitioner. Förutsättningen för detta är återupprättandet av det Internationella Kommunistiska Partiet som en från alla politiskt och militärt organiserade makter oberoende kraft.

    10. Den proletära statsapparaten – försåvitt den är ett medel och ett stridsvapen i en historisk övergångsfas mellan två olika samhällssystem – bygger inte sin organisatoriska styrka på några existerande författningar eller system som har som ändamål att representera alla klasser. Det hitintills högsta historiska exemplet på en proletär stat har varit sovjeterna (arbetarråden) under Oktoberrevolutionen 1917, då arbetarklassen beväpnade sig själva under Bolsjevikpartiets ledning, då erövrandet av makten skedde med totalitära medel och den lagstiftande församlingen upplöstes, och då kampen ägde rum för att försvara sig mot de yttre borgerliga regeringarnas angrepp och för att slå ned de inre upproren från de störtade klasserna, från medelklassen och de opportunistiska partierna, som vid kritiska ögonblick förblir kontrarevolutionens allierade.

    11. Den fullständiga fullbordan av socialismen är otänkbar inom gränserna för ett land, och den socialistiska omvandlingen kan inte åstadkommas utan misstag och tillfälliga bakslag. Försvaret av den proletära regimen mot de allestädes närvarande farorna för urartning kan endast garanteras om styrandet av den proletära staten samordnas kontinuerligt med den internationella kampen som uttrycks i varje lands arbetarklass strid mot sin egen borgarklass, stat och militär. Denna kamp kan inte försummas, inte ens i tider av krig. Den nödvändiga koordineringen kan endast garanteras om det kommunistiska världspartiet kontrollerar programmet och politiken i de stater där arbetarklassen har erövrat en maktposition.

Det Internationella Kommunistiska Partiet stödjer sig på ovanstående program och försvarar utan inskränkning den marxistiska doktrinens huvudpunkter: den dialektiska materialismen som systematisk världs- och historieuppfattning; de i Marx Kapitalet innefattade grundläggande ekonomiska lärorna som metod att förklara den kapitalistiska ekonomin; det Kommunistiska manifestets programmatiska formuleringar som historiska och politiska grunddrag för den internationella arbetarklassens frigörelse; hela systemet av principer och metoder, som fann sin bekräftelse, återupprättelse och konsekventa utveckling i Lenins och det bolsjevikiska partiets teoretiska och praktiska verk under de avgörande åren av makterövring och inbördeskrig; såväl som i de klassiska teserna från den Kommunistiska Internationalens andra världskongress 1920, vars betydelse idag än klarare och mer utpräglat bekräftas genom lärdomarna från den tragiska våg av revisionism, som tydligt framträder 1926-27 under benämningen “socialism i ett land”.

Det är dock bara en fråga om konventioner, att vi förknippar detta missöde med individen Stalins namn, eftersom vi förstår att den uppstod under trycket av de objektiva, sociala krafter som vann övertaget i Ryssland, efter att Oktoberrevolutionens eld inte lyckats sprida sig över resten av världen. För sent insåg man att en programmatisk och taktisk barriär hade behövts för att motstå detta tryck, en barriär som, även om den inte hade kunnat motstå nederlaget, åtminstone skulle ha gjort den internationella kommunistiska rörelsens pånyttfödelse mindre svår och plågsam.

Denna opportunismens tredje våg har gett upphov till betydligt dödligare verkningar än den opportunistiska sjukdom (av anarkistiska avvikelser), som plågade den Första Internationalen under sin korta livstid, och långt mer allvarlig än den (av gradualism, parlamentarism och demokratism) som störtade den Andra Internationalen i avgrunden då den 1914 deklarerade sin anslutning till borgfredspolitiken och sitt samtycke till det imperialistiska kriget. Idag, nästan 25 år efter det andra imperialistiska kriget, visar sig arbetarrörelsens situation vara tusen gånger mer kritisk än vid Andra Internationalens svindlande sammanbrott vid första världskrigets utbrott.

1919 tog den Tredje Internationalen form med ett program som återupprättade den marxistiska doktrinens grundsatser och som oåterkalleligen bröt med den Andra Internationalens demokratiska, gradualistiska, parlamentariska och pacifistiska illusioner (vilken för övrigt led skeppsbrott till följd av den mest ovärdiga chauvinism och krigshets). Den Tredje Internationalen var ett enormt historiskt bidrag av Lenin, Trotskij och det gamla bolsjevistiska gardet, men likväl så stod den redan vid dess inledning på ostadig mark, och detta både till följd av det förhastade sätt på vilket den skred till verket med att bilda kommunistiska partier, och till följd av den alltför flexibla taktik som antogs “för att vinna massorna”.

För Oktoberrevolutionens ledare betydde denna metod och denna taktik på intet sätt ett bortvändande från grundsatserna om den våldsamma makterövringen, krossandet av den borgerliga, parlamentariska och demokratiska statsapparaten, eller upprättandet av proletariatets diktatur under partiets ledning. Användandet av ovanstående metod och taktik kunde ha skett utan ödeläggande följder, om – såsom man hoppades – revolutionen snabbt hade spridits till resten av världen. Men, som den Kommunistiska Vänstern hade påpekat alltsedan den andra världskongressen 1920, fanns det en risk för mycket negativa konsekvenser om den revolutionära vågen skulle avta. Detta eftersom den samling av partier som var kopplad till den nya Internationalen var högst ostabil i kraft av det slumpartade sätt på vilket de sammanförts, och, som en konsekvens av detta, inte var tillräckligt immun mot ett socialdemokratiskt återfall så snart den revolutionära vågen dragit sig tillbaka. Olyckligtvis inträffade just detta, och med det fördes i ljuset inte så mycket de enskilda personerna som de cancerlika sjukdomarna från en ännu icke glömd tid.

Under åren 1920 till 1926 insisterade den Kommunistiska Vänstern på behovet av att etablera en enda plattform och taktisk plan för den Kommunistiska Internationalens samtliga sektioner, och varnade samtidigt för de faror, som låg i ett tillämpande av den “revolutionära parlamentarismen” i Väst, där demokratin dominerat i över ett århundrade. Men än viktigare motsatte den sig “den politiska enhetsfrontens” taktik, och sedan taktiken med “arbetarregeringen” (och “arbetar- och bonderegeringen”), eftersom den såg att dessa reservformler underminerade den klara och otvetydiga formeln “proletariatets diktatur”. Den fördömde sedermera linjen att låta organisationer som var oberoende av det lokala kommunistiska partiet, direktansluta sig till Internationalen, och linjen att acceptera “sympatiserande” partier, liksom den förkastade praktiken att infiltrera pseudo-proletära eller oförtäckt borgerliga partier (som Kuomintang), samt den än sämre praktiken att bilda, möjligen bara kortvariga, “block” tillsammans med så kallade “besläktade” partier eller sådana som bara för tillfället utgav sig för att företräda “liknande” ståndpunkter.

Hela denna kritik vilade på, och vilar fortfarande på, följande kriterium: de kommunistiska partiernas styrka är inte beroende av taktiska manövrar eller uppblåst subjektiv voluntarism, utan av den objektiva revolutionära processen, vilken ingalunda alltid måste följa reglerna för ett linjärt och kontinuerligt framåtskridande. Makterövringen må vara avlägsen eller nära förestående, och i båda fallen, men speciellt i det förra, innebär förberedelsen till denna (och förberedandet av ett mer eller mindre brett skikt av proletärer); förkastandet av varje aktion, som skulle kunna resultera i att den kommunistiska organisationen återföll till en opportunism likt den Andra Internationalens, d.v.s. i ett brytande av det odelbara sambandet mellan medel och syfte, taktik och principer, omedelbara mål och slutgiltiga mål. Ett sådant återfall kan inte betyda någonting annat än en återgång till röstvärvning och demokratism inom politiken, och till reformism på det samhälleliga området.

Från och med 1926 gick motsättningen direkt över till det politiska planet och slutade med brytningen mellan Internationalen och den Kommunistiska Vänstern. De två frågor det rörde sig om var “socialism i ett land” och något senare “antifascismen”. “Socialism i ett land” är faktiskt en dubbel negation av leninismen: För det första därför att den bedrägligt kallar det för socialism, som enligt Lenin blott var «en kapitalistisk utveckling efter europeiskt mönster i det småborgerliga och halvmedeltida Ryssland», och för det andra därför att den lösgör den ryska revolutionens öden från den proletära världsrevolutionen. Den är kontrarevolutionens doktrin. Inom Sovjetunionen rättfärdigar den undertryckandet av det gamla marxistiska och internationalistiska gardet, något som börjar med Trotskij; utanför bidrog den till centerfraktionernas krossande av vänsterströmningarna, dessa ofta direkt socialdemokratiska kvarlevor, «i total underkastelse inför borgarklassen» (Trotskij).

Det tydligaste uttrycket för detta övergivande av de grundläggande programmatiska punkterna för den kommunistiska kampen i hela världen var att den revolutionära makterövringens ledord ersattes med ledorden om demokratins försvar gentemot fascismen, som om dessa båda regimer inte skulle ha samma mål inför risken av en ny revolutionär våg från proletariatets sida: bibehållandet av den kapitalistiska ordningen, och därvid – allt enligt de av klasskampens dynamik ställda fordringarna – avlösa varandra vid statsrodret. Efter den tyska bastionens fall i och med Hitlers seger 1933, visade sig detta fenomen inte bara inom den Tredje Internationalen, utan i själva den “trotskistiska” oppositionen, vilken liksom stalinisterna antog samma ledord om “demokratins försvar gentemot fascismen”, även om den framställde försvaret som “fas” eller “etapp” som skulle genomgås innan man var i stånd till att ställa det revolutionära proletariatets totala krav. I båda fallen ledde det till ett förintande av arbetarklassen som en politiskt säregen kraft med ändamål som är diametralt motsatta samtliga andra samhällsskikts; de olika ländernas proletärer skulle mobiliseras först till försvar at de demokratiska institutionerna, och sedan till försvar för “fäderneslandet”, pådrivande en återkomst av chauvinistiska hatkänslor. Slutligen upplöstes till och med den Kommunistiska Internationalen, och varje önskan om dess återupprättande utrotades tillfälligt.

Eftersom arbetarklassen 1939-45 kopplades an vid det imperialistiska världskrigets blodiga vagn, var den internationella och internationalistiska kommunismens små krafter – i den mån och där de överhuvudtaget hade överlevt – följaktligen inte i stånd att på något sätt påverka situationen. Kravet på «vändningen av det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig», som 1914 utgjorde ett första förebådande om 1917 års ryska revolution, förklingade ohört – eller mottogs endast med hån och förakt. Det var inte bara så att de “naiva förhoppningarna” om den revolutionära kommunismens utbredning på de ryska bajonetternas spetsar inte infriades; efterkrigstiden medförde även en ny förhärskande ministerialism (Stöd för, i detta fall från socialisters håll, eller deltagande i en sittande regering), värre än den Andra Internationalens socialdemokratiska, eftersom den utövades under den kapitalistiska återuppbyggnadens svåra tid – en återuppbyggnad som handlade om att stärka statens auktoritet (avväpningen av proletärer i partisanförbanden), att rädda den nationella ekonomin (återuppbyggnadslån, accepterande av åtstramningar i nationens “överordnade intressen”, osv.) och senare om att återupprätta en förment “sovjetisk” ordning i “folkdemokratierna” (Berlin, Posen, Budapest).

Efter denna period av öppet samarbete vid statsrodret, jagades Kremls “kommunistiska” filialpartier tillbaka, av de tidigare allierade under krig och “fred”, till en ren parlamentarisk “opposition” i en allt mer stålbepansrad, polisstatsmässig och fascistisk värld. Men långt ifrån att återfinna den huvudled som Lenin stakat ut (något som de inte skulle ha kunnat göra, även om de rent hypotetiskt skulle ha velat göra det), så störtade de allt djupare ner i den totala revisionens avgrund, tills de nådde bottnen, där de på senare år inte förutser och inte heller förkunnar varken slutet på kapitalismen – vilken nu snarare upphöjs i den internationella handelns (globaliseringens) skepnad – eller på parlamentarismen, vilken tvärtom skulle försvaras mot angreppen från en borgarklass som hade glömt dess “ärorika” förflutna. I slutändan släppte man till och med den skenbara striden mellan ett “socialistiskt” och ett “kapitalistiskt” läger – den fattiga nivå till vilken stalinismen reducerat klasskampen – till förmån för ledordet “samexistens och fredlig konkurrens” på en internationell skala.

Ej längre förmögna att bära det där ordet “kommunist”, som så länge hade tyngt dem, bytte dessa partier slutligen namn.

Konsekvensen av “samexistens” och ekonomisk konkurrens kunde bara innebära stalinismens totala tillintetgörelse.

Den fullständiga avsvärjningen av stalinismen från östblockets länder kom därför inte som en överraskning för vårt parti. I själva verket hade vi förutsett det som det slutgiltiga steg som krävdes, dels för att på den ekonomiska nivån övervinna dessa länders separation från världsmarknaden, och dels för att kunna gå bortom den typ av diktatur som i efterblivna länder krävs för att utveckla den inhemska kapitalistiska industrin till den punkt där de kan konkurrera med de äldre kapitalistiska makternas industriella produktion.

Ryssland låtsas numera överhuvudtaget inte vara “socialistiskt” utan har blivit ett fullt utvecklat kapitalistiskt samhälle, som proletariserat alla dess producenter och som innehåller all den ekonomiska, politiska, sociala och moraliska dynga som kännetecknar en sann kapitalistisk demokrati. Det stalinistiska förräderiet mot kommunismen och dess följande samverkan med den ruttna västkapitalismen reducerade den kommunistiska revolutionen som 1917 skakade världen från flammande prakt till kall aska. Men samtidigt vred den Ryssland ur dess semifeodala tröghet genom att – med eld och svärd och all den grymhet som följer med den – fullborda den ursprungliga kapitalistiska ackumulationen. Det ryska försöket att förklä en renodlad kapitalism som socialism har misslyckats. Den förra produktionsformens bestående i landets alla hörn utgör, långt ifrån att vara ett bevis för kommunismens nederlag, tvärtom det bästa villkoret för dess framtida seger.

Ur avgrundens djup stiger ropet: “Proletärer i alla länder, förena er!” och “Proletariatets diktatur!” Det är föraningen om proletariatets uppror. Det är vårt rop.

Tillbaka till “katastrofismen”

Beträffande den historiska och samhälleliga revolutionens allmänna doktrin har den gamla kommunistiska rörelsen nu urartat till den grad att Marx “katastrofiska” perspektiv förkastas: varken klassmotsättningarna eller sammanstötningarna mellan staterna kommer ju längre att utmynna – sägs det – i en våldsam kamp, i väpnade konflikter. I grund och botten har de skrivit under på möjligheten av en internationell fred, som fått bära namnet fredlig samexistens, tillsammans med en social fred, garanterad genom det konservativa och reaktionära ledordet om en “ny demokrati”, vilandes på den “demokratiska planläggningen”, på “strukturreformerna” och på “kamp mot monopolen”. I själva verket var den stalinistiska och särskilt den post-stalinistiska “kommunismen”, ingenting annat än ett försvarstal för Framsteget i dess förhärligande av produktionens och produktivitetens stegring. Inte heller är den något annat än ett försvarstal för kapitalismen i dess förhärligande av en intensifierad handel.

Medan “fredlig samexistens” idag gett vika för en instabil internationell situation, i vilken utsikter mot nya uppgörelser söks inför annalkande världsomfattande konflikter, är de opportunistiska pseudo-arbetarpartierna inte längre urskiljbara från de självutnämnda högerpartierna, ens i något formellt avseende.

I motsats till detta kalejdoskop av ståndpunkter förblir den marxistiska positionen oförändrad: under kapitalismen betyder ökningen av produktionen och produktiviteten kapitalets växande exploatering av arbetskraften, en ökning som mäts i arbetets obetalda del, mervärdet. Arbetarens konsumtion, “reserven” som arbetarklassen samlar på sig i både individuell och social form (sjuk- och äldrevård, socialbidrag osv.), kan mycket väl bli större, men i samma utsträckning ökar den producerande arbetarens underkastelse under kapitalet, och osäkerheten i dennes levnadsvillkor blir än större, knutna som dessa är till marknadsekonomins upp- och nedgångar. Klassmotsättningarna har på intet sätt mildrats. De har drivits till sin spets.

Handelns utvidgning betyder utökningen av de utvecklade ländernas herravälde över de underutvecklade länderna, samt en fortskridande skärpning av den naturliga konkurrensen mellan de utvecklade länderna. Genom att den internationella handeln förbinder de olika folken och de olika kontinenterna till maskorna i en alltmer omfattande global ekonomi – något som utgör en verklig, om än ofrivillig landvinning – så uppvisar den dialektiskt en “negativ” aspekt, som samtliga dess förespråkare låtsas ignorera: nämligen förberedandet av handelskriserna och följaktligen de finansiella och industriella kriserna, något som idag likaväl som igår bara kan leda till det imperialistiska kriget. För övrigt slösas idag dessutom en allt större andel av produktivkrafterna bort, inte bara på produktion av nyttigheter och tjänster som den (av opportunisterna i Väst och Öst så högt skattade) “hederliga handeln” osjälviskt fördelar i hela mänsklighetens ömsesidiga intresse, utan på produktion av förintelsevapen, som har en inte så mycket militär som ekonomisk funktion (ackumulation genom uppsugning av överproduktion).

Kapitalismen är ändlös reproduktion av kapital; den kapitalistiska produktionens syfte är kapital i sig självt. Ökningen av varuproduktionen bortom alla naturliga gränser, i en halsbrytande takt, genererar inte bättre välfärd för mänskligheten, utan snarare en kedja av katastrofala överproduktionskriser som ödelägger livet över hela planeten. Under sådana kriser – förnekade under decennier av borgerliga teoretiker och tagna för oundvikliga av den riktiga marxismen – är arbetarklassen det första offret, bärandes arbetslöshetens, lönereduktionens och den intensifierade arbetsbelastningens ok.

För kapitalismen är krig den nödvändiga konsekvensen av periodiska överproduktionskriser. Kapitalistiska krig är därför oundvikliga. Bara de enorma ödeläggelser som de moderna världskrigen framkallat kan tillåta kapitalismen att på nytt inleda dess infernaliska cykel av återuppbyggnadsackumulation. Vår epoks imperialistiska världskrig – om än ständigt gömda bakom “humanitära”, “demokratiska”, “pacifistiska”, “defensiva”, “antiterroristiska” skärmar – är starkt eftertraktade av olika kapital för att bryta ny mark för uttömda marknader, och för att dela upp kontinenterna sinsemellan. De är därför krig med syfte att bevara kapitalismen; både på det ekonomiska planet och försåvitt de under kriserna erbjuder ett tillfälle att eliminera den del av arbetskraften som överstiger systemets reducerade förmåga att anställa den. I själva verket handlar det om en ofantlig slakt av slavar som kapitalet för tillfället inte är förmöget att bevara. Det är antingen krig eller revolution, någon annan väg är inte möjlig.

Det revolutionära kommunistiska förhållningssättet gentemot krig är att förkasta tanken på att fred är förenligt med kapitalism som en tragisk illusion, och att försäkra att endast störtandet av den borgerliga makten, och förstörandet av de på kapitalet grundade produktionsförhållandena, kan befria mänskligheten från denna återkommande tragedi. I enlighet med Marx’ och Lenins linje proklamerar partiet den klassbaserade antimilitarismens taktik, om förbrödring vid fronterna, om revolutionär defaitism vid för- och eftertrupp; vilket syftar till att vända kriget mellan stater till ett krig mellan klasser.

Genom de fundamentala motsättningar som ogiltigförklarar alla legalistiska och klassöverskridande pacifistiska rörelser, vilka fördömer krigen men inom den rådande regimens ramverk, förväntar sig kommunisterna att dessa – tack vare sina borgerliga rötter – alltid kommer att välja krig före revolution när de ställs inför detta val. Med Lenin betraktar vi dem som en förvirringsfaktor, skadliga för proletärernas förnuftiga stridsorientering, och som ett militarismens hjälpmedel, som används för att kasta in proletärerna i krig. I själva verket är det pacifisterna som – efter att de tillskrivit den för tillfället utpekade “angriparen” de grymheter mot civila som imperialistiska krig jämt och ständigt orsakar – tar sin tillflykt till den borgerliga staten och ber dem att “sätta stopp för det med vilka medel som helst”, och som vädjar till proletärer att slakta varandra i namn av falska idéer om “fred”, “demokrati”, “civilisation”, etc.

När den står inför poststalinismens än mer klassiskt reformistiska argument förblir den revolutionära marxistiska positionen oförändrat densamma som vid socialdemokratins blomstringstid: den moderna kapitalismen kännetecknas inte alls av “bristande planering” (redan Engels förstod detta!); enbart “planering” kan alltså, i vilken form den än kommer till uttryck, långt ifrån vara ett tillräckligt kriterium för socialismen. Inte ens den kapitalistiska personlighetens samhälleliga försvinnande (i den mån nu detta skulle stämma), varmed man söker karaktärisera dagens ryska samhälle, räcker som bevis på själva kapitalismens avskaffande (redan Marx förstod detta!). När allt kommer omkring är kapitalismen ingenting annat än reducerandet av den nutida arbetaren till lönearbetarens tillstånd, och där du finner lönearbetare, där finner du också kapitalism.

Försvaret av kapitalismen tillsammans med den gammalmodiga socialdemokratiska reformismen – vars sammansmältning kännetecknar den ryska eller den kinesiska “kommunismen” (som till och med är värre än den klassiska reformismen) – hänger samman med en defaitism som – försåvitt det är en psykologisk och ideologisk spegling av upplösningen av proletariatets revolutionära kraft – steriliserar till och med den revolt som blossat upp i vissa arbetarskikt till följd av denna urartning. Denna nya, farligare form av reformism består först och främst i att förneka arbetarklassen möjligheten att kunna övervinna den ökade konkurrens som idag splittrar den; att kunna resa sig emot den behovens despotism som skapas av det kapitalistiska välståndet; att kunna undfly den fördumning som genereras av den borgerliga organiseringen av välfärden, nöjeslivet och “kulturen”; att kunna organisera sitt eget revolutionära parti. I andra hand består denna defaitism däri, att implicit eller explicit acceptera att de nya vapen som den härskande klassen besitter, på något sätt har gjort dem mer oövervinnliga än tidigare. Vi är dock övertygade om att kapitalismens makt blott är en tillfällig fas i historien. Därför förkastar vi alla dessa ståndpunkter, vilka är liktydiga med övergivandet av det revolutionära hoppet inför en omnipotent kapitalism.

Dessa defaitistiska ståndpunkter finner vi i alla epoker av politisk och social reaktion (dvs. vidskeplig respekt för fiendens militära makt, något som redan Engels bekämpade på de “konventionella” kanonernas och gevärens tid; kälkborgerligt hån och förakt inför arbetarnas “apati”, “tröghet” och “brist på idealism”, en uppfattning som bekämpades redan av Lenin och alla militanta revolutionärer); men varje tidsålder uppfinner sina egna tvingande skäl för att tro på dem (atom- och vätebomben, eller de senaste påfunden från Marcuse & Co om “konsumtionssamhällets” obotliga korrumperande makt!).

Ett viktigt redskap för denna moraliska skrämseltaktik är dagens mäktiga massmedier, som maniskt upprepar att dagens samhälle är det “minst dåliga”.

Också vad gäller dessa frågor förblir de marxistiska ståndpunkterna oförändrade: kapitalismen må splittra proletariatet, men samtidigt koncentrerar och organiserar den det – och i slutändan får koncentrationen övertaget över splittringen. Kapitalismen må korrumpera och försvaga, men utan att vilja det ger den proletariatet en revolutionär uppfostran och till slut övervinner denna uppfostran korruptionen. Alla de förfinade produkter som “nöjesindustrin” erbjuder framstår lika kraftlösa i att lindra det samhälleliga livets växande leda (både i staden och på landet). Lika litet är den moderna medicinens lugnande medel i stånd att återge det kapitalistiska samhällets människor harmonin i förhållande till sig själva och sina medmänniskor; den harmoni som det “moderna”, det vill säga det kapitalistiska livet, förstör.

Men i betydligt större utsträckning än i dessa typer av korruption ligger kapitalets makt i att, såväl idag som igår, krossa den direkta producenten med arbetsdagens, arbetsveckans, arbetsårets, arbetslivets längd. Kapitalet är däremot tvunget, av tvingande omständigheter, att förkorta denna längd historiskt; den gör detta långsamt, missunnsamt, med kontinuerliga steg bakåt, men den kan inte undvika att göra det, och följderna kommer, som Marx och Engels förutsåg, med nödvändighet att bli revolutionära, särskilt då vi betänker att den är tvungen att samtidigt utbilda (på samma gång som den fördummar) dem, som kommer att bli dess “dödgrävare”. Det finns två huvudsakliga framtidsutsikter: 1) ännu en kris av 1929 års kaliber kommer att bryta ut och kasta dagens “förborgerligade arbetare” in i det proletära tillståndet (för oss det mest troliga), och 2) en lång historisk fas av expansion och “välstånd”. Det krävs att man öppet praktiserar defaitism (i likhet med maoister, castroister och guevarister, som gör detta på sina respektive sätt) för att man från proletariatets nuvarande disorganisering, ska kunna härleda en slutgiltig historisk dom, en sociologiskt bestämd “oförmåga” att återupprätta partiet och klassens international, och att man från denna slutsats förordar nödvändigheten av att andra sociala skikt och sociologiska kategorier (bönder, studenter, osv.) i arbetarklassens ställe intar positionen som den sociala revolutionens förtrupp.

Än mer absurd är tron att – på grund av den allt större sociala kraft som kapitalismens utveckling skänker åt den – den lönearbetande klassen skulle göras impotent och oförmögen att förverkliga alla sociala revolutioners främsta uppgift: att avväpna klassfienden genom det totalitära erövrandet av dennes militära makt.

Tillbaka till den revolutionära “totalitarismen”

På det politiska och samhälleliga planet har demokratismens slutgiltiga seger över den gamla kommunistiska rörelsens revolutionära doktrin nåtts när “motstånd mot totalitarismen” proklamerats som mål för proletariatet och för alla samhälleliga skikt som förtrycks av kapitalet.

Denna tendens, vars första historiska uttryck var antifascismen (både förkrigs- och krigstidens), påverkade alla partier som var kopplade till Moskva (även de som bröt sig loss, likt Kinas), och utmynnade i förkastandet av det enda partiet (en form otvivelaktigt leninistisk och kommunistisk till sitt ursprung) som den oumbärliga revolutionära ledaren av proletariatets diktatur. I det så kallade “socialistiska” lägrets “folkdemokratier” ligger makten i händerna på folkliga och nationella “fronter”, dvs. i händerna på partier eller “förbund” som uttryckligen förkroppsligar ett block av flera klasser. Under tiden har de “kommunistiska” partier som verkar inom det “borgerliga lägret” högtidligt förnekat doktrinen om att klassens revolutionära våld är den enda vägen för att uppnå makt och att det enda medlet för att upprätthålla klassens diktatur är genom det kommunistiska partiet. Istället smickrar dessa “kommunistiska” partier andra partier – socialistiska, katolska, etc. – genom att ägna sig åt “dialoger” med dem, och utlovar en “socialism” som skulle drivas gemensamt av samtliga partier som skulle representera “folket”. Denna tendens, som ivrigt välkomnas av alla den proletära revolutionens fiender (Den stalinistiska “kommunismen” förkastar allt som erinrar om Röda oktobers prakt) är inte bara defaitistisk utan även en illusion.

På samma sätt som proletariatet inte lägger beslag på någon frihet för sig självt under kapitalets despotiska regim, och därför inte heller tågar under vare sig den “formella” eller “verkliga” demokratins fana, kommer proletariatet då det etablerar sin egen despotiska regim att fortskrida till att undertrycka friheterna för alla sociala klasser som är kopplade till kapitalet, och detta som en integrerad del av dess program. För borgarklassen tar sig kamperna på den politiska arenan uttryck inte som klasskamp utan som “debatter” mellan fria och jämlika individer; kampen är en åsikternas kamp snarare än mellan fysiska och sociala krafter som delats upp genom oförenliga motsättningar. Men medan borgarklassen döljer sin egen diktatur under demokratins täckmantel, proklamerar kommunisterna – som sedan Manifestet avstått från att dölja sin åskådning och sina intentioner – öppet att den revolutionära kampen om makten, som ett nödvändigt förstadium till den samhälleliga återfödelsen, på samma gång innebär den tidigare förtryckta klassens totalitära styre, förkroppsligat i partiet, över den tidigare härskande klassen.

Antitotalitarismen är ett anspråk hos klasser som rör sig på samma samhälleliga plan som kapitalistklassen (privat besittningstagande av produktionsmedlen och produkterna själva), men som ständigt tillintetgörs av den. Antitotalitarismen är den gemensamma ideologin för de brokiga rörelser av “intellektuella” och “studenter” som idag förpestar den politiska arenan, och för städernas och landsbygdens medelklass och småborgerskap, i ett försök att klamra sig fast vid de historiskt dömda myterna om småskalig produktion, individens suveränitet och den “direkta demokratin”. Antitotalitarismen är alltså samtidigt borgerlig och antihistorisk, och därför dubbelt antiproletär. Småborgerskapets sönderfall under storkapitalets hammarslag är historiskt oundviklig, vilket i samhällelig mening betyder – på det på samma gång långsamma och brutala kapitalistiska sättet – ett steg framåt mot den socialistiska revolutionen, då detta förverkligar kapitalismens enda och sanna historiska bidrag: produktionens centralisering och socialiseringen av produktivkrafterna.

För proletariatet kan återvändandet till mindre koncentrerade former av produktion (även om det vore möjligt) bara innebära ett avsteg från sitt historiska mål att uppnå en fullkomligt samhällelig produktion och fördelning av produkter. Proletariatet ser det varken som sin uppgift att försvara småborgarna mot storkapitalet (båda är lika mycket fiender till socialismen) eller att på det politiska planet anta något flertalsvälde och “polycentrism”, vilka det inte har någon anledning att acceptera varken i ekonomiskt eller socialt avseende.

Parollen “kamp mot monopolen” till försvar av småskalig produktion är därför reaktionär, precis som de felaktiga småborgerliga reaktioner på den ryska revolutionens urartning, som hänger samman med denna paroll. För oss ligger urartningens orsak i misslyckandet att sprida och utöka den proletära revolutionen, samt i övergivandet av den kommunistiska internationalismen, medan revolutionen för det borgerliga medvetandet från början var misslyckad för att den var antidemokratisk, för att den inrättade den proletära diktaturen. Alla medelklassens på samma sätt reaktionära rörelser ser den revolutionära processen som bestående i ett gradvis erövrande av små öar av perifer “makt” av proletära organismer organiserade på (och hänvisade till) arbetsplatsen; detta är alltså den fantastiska “direktdemokratin” (som i Gramscis och Ordinovisternas teori om fabriksråden). Vad dessa teorier helt bortser från är det centrala problemet med erövrandet av den politiska makten, förstörandet av den kapitalistiska staten, och behovet av partiet som den arbetarklassens centraliserande organ. För andra är allt som behövs för att förverkliga “socialismen” ett nätverk av “självförvaltade” företag, var och en med sina egna planer som man kommit fram till genom “beslut underifrån” (den jugoslaviska teorin om självstyre). På detta sätt tillintetgör de småborgerliga teoretikerna grundligt möjligheten till den «samhälleliga försynens reglering av den samhälleliga produktionen», som Marx kallade «arbetarklassens politiska ekonomi» och som endast kan förverkligas genom att övervinna den kapitalistiska ekonomins basala produktionsenheter och marknadens “blinda herravälde”, genom vilket produktionsenheterna finner sitt enda kaotiska och oberäkneliga sammanbindande element.

Varken före eller efter makterövringen, på varken politikens eller på ekonomins område, gör eller kan det revolutionära proletariatet göra någon som helst eftergift åt antitotalitarismen, denna nya version av den idealistiska och utopiskt antiauktoritära uppfattning, som Marx och Engels förkastade i sin långa polemik mot anarkisterna, och vars sammanfallande med den gradualistiska och demokratiska reformismen påvisades av Lenin i Staten och revolutionen. Gentemot de småskaliga producenterna kommer det socialistiska proletariatet dock inte att visa samma grymhet som kapitalismen har visat denna klass under hela sin historia. Men gentemot den småskaliga produktionen och dess politiska, ideologiska och religiösa återspeglingar, kommer dess agerande att vara desto mer beslutsamt, snabbt och kort sagt totalitärt. Proletariatets diktatur kommer att bespara mänskligheten en oändlig mängd våld och misär, vilket är dess dagliga bröd under kapitalismen. Men den kommer endast att kunna göra detta om den utan att tveka använder kraft, hot och om nödvändigt det beslutsammaste undertryckandet av varje stor eller liten samhällelig grupp, som hindrar proletariatet från att utföra sin historiska uppgift.

Slutligen, för att sammanfatta: varenda en som sammanför socialismen med någon form av liberalism, demokratism, fabriksrådsrörelse, lokalism, system av flera, eller ännu värre, utan partier, ställer sig själv utanför historien och vid sidan av den väg som leder till återupprättandet av Partiet och Internationalen på grundval av den totalitära kommunismen.

Tillbaka till internationalismen

Sedan 1848, dvs. vid utgivandet av det Kommunistiska Partiets manifest, som inte av en tillfällighet är utan nationell beteckning, har kommunismen och kampen för den revolutionära omvandlingen av samhället per definition varit internationell och internationalistisk: “Arbetarna har inget fädernesland”; “Förenad aktion, åtminstone i de civiliserade länderna, är ett av de främsta villkoren för proletariatets frigörelse”.

Vid sitt grundande 1864 skrev den Internationella Arbetarassociationen i sina allmänna stadgar, «att alla ansträngningar för att nå detta stora mål» – arbetarklassens ekonomiska frigörelse – «hittills har strandat till följd av bristen på solidaritet mellan de mångfaldiga arbetarkategorierna i varje land och avsaknaden av ett broderligt förbund mellan arbetarna i de olika länderna», och förklarade uttryckligen, «att arbetarnas frigörelse är varken ett lokalt eller nationellt, utan ett samhälleligt problem, som omfattar alla länder i vilka det moderna samhället existerar, och vars lösning är beroende av de mest framskridna ländernas praktiska och teoretiska samverkan». Den Kommunistiska Internationalen uppstod 1919 ur den världsomspännande internationalistiska vänsterns kamp för att omvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig. Såväl i de mest demokratiska republikerna som i de mest autokratiska imperier eller de mest konstitutionella och parlamentariska monarkierna, gjorde den omedelbart den Första Internationalens regler till sina egna, och proklamerade följande: «Det nya Internationella arbetarassociationen har bildats för att organisera de olika ländernas proletariat i en gemensam aktion som riktas mot ett enda mål: att störta kapitalismen, upprätta proletariatets diktatur och en internationell sovjetrepublik, som kommer att möjliggöra det fullständiga avskaffandet av klasserna och förverkligandet av socialismen, det kommunistiska samhällets första fas». Och den tillade: «Den Kommunistiska Internationalens organisationsapparat måste göra det möjligt för arbetarna i varje enskilt land att vid varje givet tillfälle få största möjliga hjälp från organiserade proletärer i andra länder».

Under perioden mellan de båda världskrigen gick denna stora tradition förlorad till följd av den sammansatta teorin och praktiken bakom “socialism i ett land” tillsammans med ersättandet av kampen för proletariatets diktatur med kampen för demokratin mot fascismen. Den första politiska linjen har lösryckt den segerrika ryska revolutionens framtida möjligheter från proletariatets rörelse i hela världen, i det den har gjort denna rörelse beroende av den sovjetiska statens växlande diplomatiska och maktpolitiska intressen; den andra linjen knöt arbetarklassens öde till respektive fädernesland och borgerliga institutioner, därför att världen uppdelades i fascistiska och demokratiska länder, vilket resulterade i att man uppmanade proletärerna i de totalitära regimerna att kämpa mot sin egen regering, inte för det revolutionära maktövertagandet, utan för återupprättandet av de demokratiska och parlamentariska institutionerna. I de demokratiska regimerna uppmanades proletärerna i sin tur att försvara den egna regeringen, och om nödvändigt dra ut i krig for den mot sina egna bröder på andra sidan gränsen.

Den Kommunistiska Internationalens upplösning under det andra världskrigets förlopp var den logiska följden av denna omkastning av doktrin, strategi och taktik. Ur den senaste imperialistiska massakern uppkom i Östeuropa några stater som, även om de kallade sig socialistiska, proklamerade och rabiat försvarade sin nationella “suveränitet”; till och med mot sina påstådda “syskonstater”, gentemot vilka de egna gränserna är precis lika svartsjukt bevakade. Trots att de definierat sig själva som medlemmar av det “socialistiska lägret” skulle de ekonomiska konflikter och spänningar som fortfarande splittrar dem nå sådana kritiska proportioner att ingenting återstod än att, tydligen, lösa dem genom rent våld (Ungern, Tjeckoslovakien). Där militär intervention inte var möjlig, å andra sidan, skulle det hela leda till fundamentala splittringar, som i fallet med Jugoslavien och Kina. Således skulle de partier vilka det fortfarande anstod att “uppnå makten” istället börja begära sin egen “nationella väg till socialismen” (vilka för dem alla blev den enda vägen: att förkasta revolutionen och Proletariatets diktatur, och istället helt och hållet anpassa sig till den demokratiska, parlamentariska och reformistiska ideologin). Inom kort såg vi dessa “socialister” stolt försvara deras egen autonomi gentemot de andra “broder”-partierna och därmed presentera sig själva som arvtagarna till sina respektive borgarklassers renaste politiska och patriotiska traditioner. De är – som Stalin uttryckte det – redo att ta upp den fana som borgarklassen låtit glida ur sina händer.

Under dessa omständigheter har internationalismen inskränkts till en ännu tommare och mer retorisk fras än “folkens internationella brödraskap”, som Marx i Kritik av Gothaprogrammet våldsamt förebrådde det tyska arbetarpartiet för att vara en fras «lånad från det borgerliga freds- och frihetsförbundet». Ingen verklig internationell solidaritet har sedan dess ägt rum, inte ens i situationer av stora sociala spänningar (gruvarbetarstrejken i Belgien, hamnarbetarstrejken i England, de svarta proletärernas uppror inom den amerikanska bilindustrin, den franska generalstrejken 1968 osv.). Ingen internationell solidaritet är möjlig sedan det konstaterades att varje proletärt och “kommunistiskt” parti har till uppgift att lösa sina egna särskilda problem, och att “de är de enda i stånd att lösa dem”; kort sagt, ingen internationell solidaritet är möjlig så länge vart och ett av dessa partier, undangömda i sina “privata” små hörn, uppträder som förkämpe av sin egen nation, de fosterländska institutionerna och traditionerna, av den nationella ekonomin och som försvarare av de heliga nationella “gränserna”. Vartill tjänar för övrigt en internationalism, inte bara i ord utan “de facto” (Lenin), när de “nya partiernas” budskap till världen förordar fredlig samexistens och kapplöpning mellan kapitalism och “socialism”?

Den proletära rörelsen kommer bara att återuppstå, med alla sina historiska kännetecken, under förutsättning att det erkänns att vägen till proletariatets befrielse är den samma i alla länder, och att det endast kan finnas ett parti, vars doktrin, principer, program och praktiska normer för politiskt handlande bör vara likaledes integrerade och unika. Partiet, snarare än att utgöra en hybrid uppsättning förvirrande och motstridiga idéer, representerar «ett klart och organiskt överskridande av alla partikulära impulser som springer ur särskilda proletära gruppintressen, uppdelade i yrkesmässiga kategorier och tillhörande olika nationer, och som samlas i en enda kraftsamling som verkar i världsrevolutionens riktning» (partiets politiska plattform, 1945).

* * *

Den kommunistiska rörelsens övergivande av sina internationella revolutionära åtaganden avspeglar sig lika tydligt i det fullständiga och skamliga övergivandet av den klassiska marxismens förhållande till kolonialfolkens uppror och kamp mot det imperialistiska förtrycket. Medan dessa kamper antog en allt våldsammare karaktär efter andra världskriget, skulle de imperialistiska metropolernas proletariat i det fegaste manér spännas fast för att dra den borgerliga “rekonstruktionens” stridsvagn. Stående inför kolonialfolkens väpnade kamper, som redan under tiden efter det första världskriget skakade imperialismen, skisserade den Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920, och den första kongressen för folken i Österns länder, en storslagen vision om en enad världsomfattande strategi, som skulle sammankoppla det sociala upproret i de kapitalistiska metropolerna med den nationella revolten i kolonierna och halvkolonierna. Denna sistnämnda revolt, som leddes politiskt av den unga koloniala borgarklassen, var förvisso på jakt efter borgerliga motiv om nationell enhet och självständighet, men likväl ställde de sammandrabbande politiska krafterna “proletariatets diktatur på dagordningen i hela världen”: å ena sidan det aktiva ingripandet av de unga, politiskt och organisatoriskt oberoende kommunistiska partierna i de jättelika arbetar- och bondemassornas kamp, å andra sidan storstadsproletariatets offensiv mot kolonialismens fästningar, skulle ha gjort det möjligt att förbigå de national-revolutionära partierna och omvandla de initialt borgerliga revolutionerna till proletära revolutioner. Inget av detta motsäger den av Marx skisserade planen på en permanent revolution, som sattes i verket av Bolsjevikerna i det halvfeodala Ryssland år 1917.

Den centrala punkten i denna strategi låg och kunde endast ligga i det revolutionära proletariatet i de “civiliserade”, dvs. ekonomiskt mest utvecklade, länderna; ty dess och endast dess seger kunde möjliggöra för de ekonomiskt eftersatta länderna att övervinna deras historiska handikapp. När väl industriproletariatet i väst hade tagit produktionsmedlen i besittning efter dess maktövertagande, skulle det ha låtit de forna kolonierna ta del av denna besittning genom en ekonomisk världsplan, som i likhet med kapitalismens struktur är enhetlig, men som i motsats till denna inte skulle ha medfört varken förtryck eller erövring, varken förstörelse eller exploatering. Kolonialfolken hade på så sätt nått fram till socialismen tack vare «underordnandet av de segerrikt revolutionära ländernas omedelbara intressen under världsrevolutionens allmänna intressen», utan att tvingas genomgå den fasansfulla kapitalistiska fasen, som just skulle bli så grym för att de tidigare koloniala länderna skulle tvingas att snabbt genomlöpa en rad utvecklingssteg for att kunna nå upp till de mera utvecklade ekonomiernas nivå.

Sedan 1926-27, då den kinesiska revolutionens öde avgjordes, har opportunismen inte låtit en enda sten förbli orörd i denna mäktiga teoretiska byggnad. I kolonierna har de så kallade kommunistiska partierna, i synnerhet efter det andra världskriget, avlägsnat sig långt ifrån «att ställa sig i spetsen för de exploaterade massorna» för att påskynda deras separation från formlösa block av flera klasser bildade under den nationella självständighetens fana. De har istället ställt sig till förfogande för den inhemska borgarklassen, eller till och med av “anti-imperialistiska” feodala klasser och maktinnehavare. Antingen detta, eller så har de, när de har kommit till makten, gått i försvar för den konstitutionella, parlamentariska flerpartidemokratins program och därigenom “glömt” «att ställa frågan om egendomen i förgrunden», eller åtminstone att företa den ersättningslösa konfiskeringen av de jättelika jordegendomarna (intimt knutna till handels- och industriborgarklassen och därmed till själva imperialismen). Aldrig har de ställt det unga, krigiska och ytterst koncentrerade lokala proletariatet i spetsen för bönderna och de halvproletära massorna, som sedan århundraden lever i skändligt elände, för att tillsammans kasta av sig Kapitalets ok.

I de imperialistiska metropolerna har de Kommunistiska partierna samtidigt avsvurit sig principerna om den våldsamma revolutionen och proletariatets diktatur. De har fallit ännu djupare än den Andra Internationalens reformister och har begränsat sig till att – som i Frankrike under den sista perioden av det algeriska självständighetskriget och precis som i USA under Vietnamkriget – vädja om “fred och förhandlingar” och av respektive regeringar fordra några «formella och rent officiella erkännanden om likaberättigande och självständighet» för de unga länderna. Detta angreppssätt hade redan den Tredje Internationalen brännmärkt som den hycklande parollen hos «demokratiska borgare som förklätt sig till socialister».

Konsekvensen av denna fullständiga förlust av det marxistiska perspektivets dubbelrevolution var och är, att den jättelika revolutionära styrkan som innesluts i de stora och ofta blodiga upproren (angrepp som alltid burits av miljoner proletärer och fattiga bönder) har blivit bortslösad: I länder som numera räknas som formellt självständiga sitter nu giriga, korrumperade och snyltande borgarklasser vid makten, beredda att på nytt alliera sig med “fienden” från igår, imperialismen, allt eftersom den blir mer och mer medveten om det hot som kommer från städernas och landsbygdens exploaterade massor. Under tiden återvänder kapitalet – som står intakt i de imperialistiska centra – genom “ekonomiskt bistånd”, lån och handel med rå- och färdigvaror till de länder från vilka det så nesligen tidigare varit tvunget att fly. Samtidigt tycks förlamningen av den proletära och kommunistiska revolutionära rörelsen i imperialismens fästningar historiskt förklara de degenererade maoistiska och castriska/guevaristiska teorier, som utpekar de drömlika bonde-, folk- eller anarkistiska revolutionerna som enda möjliga utväg ur det världsomfattande träsket av legal och pacifistisk reformism. Allt detta har bibringats som den oundvikliga konsekvensen av att man övergett internationalismens huvudled.

Men liksom internationalismen (som förnekas av partier kopplade till Moskva eller Peking) är förutbestämd att återuppstå genom att ha sina rötter i en global ekonomi och ett handelssystem som blir allt mer världsomspännande, så kommer avslutningen på det nationella budskapets kraft (som i kolonierna förstärker enhetsfronten mellan alla klasser, koloniernas tvångsindustrialisering och den snabba omvandlingen av deras politiska och sociala strukturer) nödvändigtvis överallt att leda till att frågan om klasskriget och proletariatets diktatur åter uppställs. Detta tjänar till att bevisa att det Internationella Kommunistiska Partiets uppgift hädanefter består i att hjälpa den unga inhemska arbetarklassen i den så kallade Tredje Världen att slutgiltigt skilja dess eget öde från de samhällsskikt som befinner sig vid makten, och inta den plats som den med stor kraft har tillkämpat sig i den kommunistiska världsrevolutionens armé.

Tillbaka till det kommunistiska programmet

På det programmatiska området skiljer sig vår uppfattning av socialismen från alla andras i att den betonar nödvändigheten av en föregående våldsam revolution, tillintetgörelsen av alla den borgerliga statens institutioner, och upprättandet av en ny statsapparat, ledd av ett enda parti: det parti som har förberett, förenat och lett proletariatets angrepp till seger mot den gamla regimen.

Men liksom vi förkastar uppfattningen av en gradvis och fredlig övergång från kapitalismen till socialismen utan politisk revolution, dvs. utan demokratins tillintetgörelse, så förkastar vi även den anarkistiska uppfattningen, som inskränker revolutionens uppgift till att störta den existerande statsmakten. För den ortodoxa marxismen inleder den politiska revolutionen en ny social epok, och därför är det av stor vikt att åter definiera dess huvudsakliga faser.

1) Övergångsfasen

Politiskt karakteriseras denna fas av proletariatets diktatur; ekonomiskt av att specifika former knutna till kapitalismen överlever: en handelsmässig fördelning av produkter, också av de som kommer från storindustrin, och i vissa sektorer – framförallt i jordbruket – en produktion grundad på små enheter. Dessa former kan endast övervinnas genom den proletära maktens despotiska ingrepp: övertagandet av ledningen över alla sektorer som redan har en social och kollektiv karaktär (storindustri, storjordbruk, storhandel, transport etc.); upprättandet av en vidsträckt distributionsapparat, fristående från privathandeln, men som fortfarande, åtminstone under den första tiden, fungerar enligt handelsmässiga kriterier. I denna fas väger dock den militära kampens uppgifter tyngre än den ekonomiska och sociala nyorganiseringens, såvida inte – vilket går emot alla förnuftiga förutsägelser – den klass som störtats internt och hotas externt avstår från allt väpnat motstånd.

Varaktigheten av denna fas är å ena sidan beroende av hur stora svårigheter den kapitalistiska klassen kommer att lyckas bereda det revolutionära proletariatet, och å andra sidan av nyorganiseringsarbetets omfattning, vilket står i omvänt förhållande till det stadium som ekonomin och samhället nått i varje sektor och i varje land, och som därför visar sig lättare i de mest utvecklade länderna.

2) Kommunismens lågre stadium (eller den Socialistiska fasen)

Denna fas framträder dialektiskt ur den föregående. Dess kännetecknande drag är följande: den proletära staten förfogar nu över alla produkter som kan omsättas och utbytas, även om det ännu finns en sektor med småskalig produktion. Dessa förutsättningar gör det möjligt att gå över till en fördelning som inte längre förmedlas av pengar, men likväl bevarar karaktären av utbyte, eftersom fördelningen av produkterna till producenterna är beroende av deras arbetsprestation. Denna fördelning verkställs med hjälp av “arbetskuponger” motsvarande det utförda arbetet. Detta system skiljer sig i grunden från det kapitalistiska lönearbetet, som binder arbetarnas förtjänster till värdet av deras arbetskraft, varvid det skapas en ständigt växande klyfta mellan individernas liv och de samhälleliga rikedomarna. Detta eftersom i socialismen ingenting ställer sig i vägen mellan behoven och deras tillfredsställande, undantaget alla arbetsföra individers arbetsplikt, och alla samhällets framsteg, som under den kapitalistiska regimen växer till en fientlig kraft för den producerande proletära klassen, blir omedelbart ett verktyg för frigörelse för hela människosläktet.

Likväl har man ännu att göra med former som härrör direkt från det borgerliga samhället: «Samma kvantum arbete, som han» (producenten) «givit samhället i en form, får han tillbaka i en annan. Uppenbart råder här samma princip, som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Därför är den lika rätten här ännu alltid i princip den borgerliga rätten, ehuru princip och praxis inte längre strider mot varandra, under det att vid varuutbytet utbytet av ekvivalenter endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet. Trots detta framsteg är denna lika rätt ännu alltid begränsad av en borgerlig skranka. Producenternas rätt står i proportion till deras arbetsprestationer; likheten består däri, att man mäter med samma måttstock, arbetet» (Marx, Kritik av Gothaprogrammet). Framförallt fortsätter arbetet att verka som ett socialt tvång, fastän mindre och mindre pressande efterhand som de allmänna arbetsvillkoren förbättras.

Å andra sidan medger den proletära statens förfogande över de viktigaste produktionsmedlen (efter det despotiska avskaffandet av alla onyttiga och antisociala ekonomiska sektorer, som redan påbörjades under övergångsfasen) en hastigare utveckling av de sektorer som kapitalismen försakat, framförallt bostäder och jordbruket; dessutom möjliggör detta en geografisk omdaning av produktionsapparaten, något som slutligen leder till upphävandet av motsättningen mellan stad och land och till upprättandet av en enda produktionsenhet, i kontinental skala. Den effektivitet med vilken den proletära staten kommer att förvalta den industriella produktionen kommer även att göra det uppenbart för småproducenterna att det ligger i deras intressen att bli alltmer integrerade i de alltmer utvecklade och koncentrerade produktionsformerna.

Slutligen medför alla dessa förverkligade framsteg avskaffandet av de allmänna betingelser, som å ena sidan fjättrar det kvinnliga könet vid ett improduktivt och torftigt hushållsarbete, och å andra sidan begränsar ett stort antal producenter till rent kroppsarbete, varvid det intellektuella arbetet görs till ett socialt privilegium och hela det vetenskapliga kunskapsarvet utlämnas åt en enda samhällsklass. På så sätt ser vi här vid sidan av avskaffandet av de olika klassernas relation till produktionsmedlen, även försvinnandet av det bestämda tillskrivandet av vissa sociala plikter till vissa grupper av människor.

3) Kommunismens högre stadium (eller den Kommunistiska fasen)

I den n staten utför dessa uppgifter, för vilka den äger sitt existensberättigande, överskrider den sin historiska funktion att förhindra och undertrycka försöken till kapitalistisk återuppbyggnad och börjar upphöra att existerar som stat, dvs. som ett härskande över människor, för att istället övergå till en enkel funktion för administreringen av ting. Detta bortdöende är sammanflätat med försvinnandet av särskilda sociala klasser och uppnås därför när småproducenterna, bönderna och hantverkarna har förvandlats till renodlade industriella producenter. Därmed har vi alltså nått den kommunistiska fasen, vilken Marx karaktäriserar enligt följande: «I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordning under arbetsdelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete; när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet; när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kollektiva rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!».

DeDetta stora historiska utfall innefattar inte bara krossandet av motsättningar mellan människor, orsaken till deras rastlöshet och den där “allmänna, särskilda, eviga” oron och osäkerheten (Babeuf) som är människans lott i det kapitalistiska samhället; det är också den grundläggande förutsättningen för samhällets verkliga herravälde över naturen, det som Engels kallade “övergången från nödvändighetens till frihetens rike”, i vilket de mänskliga krafternas utveckling för första gången blir ett mål i sig för den mänskliga aktiviteten. Det är också då, som den sociala praxisen självt kommer erbjuda lösningen på det traditionella teoretiska tänkandets alla motsättningar, «mellan varande och väsen, objektivering och självbestämmande, frihet och nödvändighet, individ och släkte» (Marx), så att kommunismen slutligen kan tillskrivas den beteckning som den vetenskapliga Socialismens grundare gav den: «lösningen på historiens gåta».

Återuppbyggandet, på nationell såväl som internationell skala, av proletariatets politiska parti – ett parti i stånd att garantera den revolutionära politikens kontinuitet – kan endast bli ett etablerat historiskt faktum, försåvitt proletariatets förtrupp i de utvecklade och underutvecklade länderna finner sig i de ovan skisserade grundläggande ståndpunkterna. Den ortodoxa kommunismen skiljer sig från alla de brokiga nyanser av mer eller mindre extrem vänster i att den förkastar idén om att det moderna samhällets utveckling hindrar proletariatet från att formera sig till ett revolutionärt parti. Den vidhåller att de lagar som i den nuvarande, till sitt väsen fascistiska, fasen av kapitalistiskt herravälde, uttömt den politiska kampen mellan de borgerliga partierna, inte går att tillämpa på proletariatet. Den ortodoxa kommunismen försäkrar tvärtom att just försvinnandet av varje verklig motsättning mellan den gamla klassiska vänstern och högern, mellan liberalism och auktoritet, och mellan fascism och demokrati, tillhandahåller de bästa historiska grundvalarna för utvecklingen av ett bestämt kommunistiskt och revolutionärt parti.

Förverkligandet av denna potential beror inte enbart på att en öppen kris – mer eller mindre kort och i vilken form det än må vara – bryter ut, utan även på den objektiva stegringen av sociala motsättningar, trots perioder av expansion och välstånd. Den som hyser det ringaste tvivel om detta, betvivlar även möjligheten av en kommunistisk revolution. Ett sådant förhållningssätt kan förklaras med omfattningen av det bakslag som orsakats av den tredje internationalens urartning, det andra imperialistiska världskriget, samt kapitalismens världsomfattande utbredning och därmed förstärkning. Men detta är blott ett tillfälligt spratt som återspeglingen av kapitalets triumf spelar i dess “dödgrävares” hjärnor. Långt ifrån att skänka evigt liv till detta herravälde, förbereder i själva verket denna triumf, i det att den dämt upp den, historiens våldsammaste revolutionära våg.

* * *

Om partiet ska kunna utvecklas så kan det inte underkastas några formella regler av den typ som många antistalinistiska oppositionsgrupper har förfäktat under den “demokratiska centralismens” namn. Detta eftersom sådana regler vilar på tron att partiets korrekta agerande är beroende av den proletära “basens” fria tanke och vilja, och av respekten för demokratiska regler och valförfaranden som ett sätt att utse ansvariga personer på de olika nivåerna. Fastän vårt parti inte förnekar att undertryckandet av oppositionen och förfaringssättens oregelbundenheter faktiskt bidrog till den revolutionära kommunistiska traditionens likvidering (i Ryssland och i hela världen) så har vi alltid definierat denna likvidering först och främst som tillintetgörelsen av ett program och en taktik. Att så småningom återgå till sunda organisationsnormer, som var trotskisternas förhoppning, skulle ha gjort ringa för att förhindra detta. På samma sätt litar vi för framtiden inte på några förordningar som innebär ett brett och regelbundet användande av den demokratiska mekanismen, utan sätter vår tilltro till att otvetydigt och kompromisslöst definiera den revolutionära kampens mål och medel.

Partiet måste antingen skapa sina egna interna organ genom att välja ut de som tydligt visat att de utan tvekan avser förverkliga dess “katekes”, eller så måste man ifrågasätta partiets existens. Oavsett så är det själva processen att välja ut som är det relevanta, snarare än en eller annan representativ modell för partiets inre funktionssätt. På detta sätt yttrar sig innehållet i formeln “organisk centralism”, vilken vårt parti alltid har ställt emot den motsatta formeln “demokratisk centralism”. Den organiska centralismen betonar det i alla avseenden väsentliga elementet: hänsynen till programmet, inte till majoriteten; hänsynen till rörelsens historiska och ideologiska tradition, inte till individuella åsikter. Denna idé motsvaras av en inre struktur som av den individuella och kollektiva frihetens ständiga anhängare kommer att stämplas som en kommittéernas eller till och med individernas diktatur, men som i själva verket förverkligar vad som är ett oundgängligt grundvillkor för partiet i egenskap av revolutionär organisation: nämligen principernas diktatur. Med sådana betingelser i verkan uppnås basens disciplin gentemot centrums beslut med ett minimum av konflikt, medan en renodlad individernas diktatur blir nödvändig bara när partiets taktik skiljs från programmets auktoritet, vilket skulle ge upphov till spänningar och strider som bara kan lösas med hjälp av disciplinära åtgärder. Detta var precis vad som inträffade inom Internationalen, redan innan Stalins seger.

Klasspartiets historiska utveckling har alltid kännetecknats av «överföringen av en proletär förtrupp från de spontana rörelsernas terräng, som springer ur partiella gruppintressen, till den allmänna proletära aktionens terräng». Detta resultat uppnås inte genom att förneka dessa elementära rörelser, utan tvärtom genom att säkerställa att partiorganismen, hur embryonal den än må vara, aktivt deltar i proletariatets verkliga kamper. Arbetet med propaganda och medlemsvärvning, som naturligt följer ur den föregående fasen av ideologiska klargöranden, kan därför inte skiljas från deltagande i ekonomiska rörelser. Emedan de fackliga “erövringarna” inte får ses som ett självtillräckligt ändamål, så är deltagande i dem viktigt av två skäl: 1) att göra dessa rörelser till verktyg för att uppnå den erfarenhet och den träning som är oumbärlig för en verklig revolutionär beredskap, genom skoningslös kritik av de klassamarbetande partiernas och de av dem kontrollerade fackföreningarnas förutsägelser, påståenden och metoder, och 2) att i en mer framskriden fas att frambringa deras enande och deras revolutionära överskridande som ett resultat av den levda erfarenheten, genom att driva dem mot deras fullständiga och kompletta förverkligande.

Under de senaste årtiondena har de officiella fackföreningarna i ökande grad ställt sig avvisande till alla försök att ena och generalisera kamper, och har satt sig emot de organiserade medlemmarnas förfrågningar och behov. Som ett resultat av detta har de bästa och mest effektiva kamperna varit de som förts utanför de stora fackförbundens kontroll. De organisationer som fötts ur sådana kamper är en rikedom av erfarenheter som partiet har stöttat och fortfarande stöttar, med alla medel, och utgör en värdefull kunskapsbank för proletärer. Medan möjligheten inte kan uteslutas att klassen kan omdirigera den officiella fackpolitiken på klassmässiga grunder (exempelvis i stunder av arbetarmässiga uppror och stora fackliga rörelser) så uppträder dessa organisationer för närvarande mer som inom arbetarklassen befintliga användbara organ för den borgerliga staten, än som proletära organ för ekonomisk kamp.

* * *

I dagens läge befinner sig varje problem rörande partiets utveckling i ett historiskt sammanhang i vilket den internationella socialistiska rörelsen står inför en aldrig tidigare upplevd ideologisk och praktisk kris. Trots detta räcker det att titta på tidigare erfarenheter för att kunna uppställa en lag: rekonstruerandet av arbetarklassens offensiva kraft kan inte åstadkommas genom att revidera eller förnya marxismen, och än mindre genom att “skapa” en förment ny doktrin. Denna rekonstruktion kan endast vara frukten av återgången till det ursprungliga programmet, ett program som bolsjevikerna höll fast vid under den Andra Internationalens avvikelser, och vilkens kontinuitet den italienska marxistiska vänstern såg till att bevara under den Tredje Internationalens urartning. Vart än och när än den kommunistiska kampen uppstår igen, så kan den framtida internationella rörelsen inte undgå att utgöra det historiska resultatet av den kamp som förts av denna strömning, och det är sannolikt att den även i fysisk bemärkelse kommer att spela en avgörande roll. Detta är anledningen till att den begynnande återuppbyggnaden av internationalen i den nuvarande fasen endast kan anta denna form: anslutning till det Internationella Kommunistiska Partiets program och aktivitet, och skapandet av sådana organisatoriska band resonerar med den organiska centralismens principer, befriat från varje form av demokratism.

* * *

För dagens samhälle existerar kommunismen som en absolut och världsomfattande nödvändighet. Förr eller senare kommer de proletära massorna återigen att storma mot kapitalismens fästningar i en väldig revolutionär våg. Förstörelsen av dessa fästningar och proletariatets seger kan endast åstadkommas om tendensen till klasspartiets återupprättande generaliseras över hela världen. Formationen av proletariatets världsparti; detta är målet för alla som vill den kommunistiska revolutionens seger, mot vilken det internationella borgerskapets enade styrkor redan kämpar för fullt.